Cohiba

Planerade festligheter var på ingående och jag hade tilldelats två uppgifter. Jag skulle ordna med musik samt köpa in cigarrer. På tåget på väg till festligheterna slog det mig att CD-skivorna hade blivit kvar där hemma. Jag förvarnade mina vänner om detta per SMS, men att jag fixar detta på plats med hjälp av nätet. Finns ju grymt bra Internetradio.

Där festligheterna skulle hållas fanns nu ingen kontakt mellan Internet och stereon. Ett tråkigt konstaterande men helt plötsligt var det nu inte bara mitt fel att det skulle saknas festmusik. Mitt samvete kändes genast renare. Logiskt.

Så nu kände jag att det kunde vara läge för ett litet practical jokes för att ytterligare pröva mina vänners tålamod. Min plan var att jag skulle förtälja att jag även glömt köpa cigarrer. Blir vännerna inte arga nu lär dom aldrig bli arga på mig, tänkte jag. Vad det är för roligt med detta ”skämt” vet jag faktiskt inte. Jag har väll ingen humor helt enkelt. I alla fall ingen rolig humor. I vilket fall.

Väl innanför dörren, kramar och grejer, ideligen glada och uppsluppna miner. Då plockade jag fram min dystraste min – som när en hund skäms ni vet - och droppade bomben:

Joakim: Jo det har uppstått ett litet problem.
Alla: . . .
Joakim: Jag har även glömt att inhandla cigarrer.
Snabben (blixtsnabbt, stoiskt lugn, utan minst irritation): Okey hur ser vår reservplan ut.
Joakim (allvarligt): Jo men jag har ju mina Marlboro med mig och röker man fyra samtidigt blir det på ett ungefär samma sak som en cigarr.
Alla: . . .
Joakim: Äh, jag skojar bara fast det var nog inget roligt skoj detta.

Senare samma kväll slog det mig. Det stoiska lugnet min vän uppvisade kan bara betyda två saker. Ingen förvånas längre över min glömska. Att vara vän med mig kräver oceaner av tålamod. What goes around, comes around väldigt snabbt ibland.