Säkerhet

Incidenten där jag blev rejält rädd under en spårvagnsresa har fått mig att fundera över detta med övervakning. Alla spårvagnar här i Göteborg är kameraövervakade. Innan såg jag enbart de positiva sidorna med övervakning. Nu är det inte så svart och vitt längre. Frågan är betydligt mer komplicerad.

Faktum är att jag har blivit utsatt för ett hot på en spårvagn. Jag är inte den förste och jag lär tyvärr inte heller vara den siste som råkar ut för våldsverkare. Händelser som dessa inträffar hela tiden, trots övervakning. Uppenbarligen.

När den hotfulla situationen utspelade sig där i vagnen infann sig en känsla av total ensamhet. Utsatthet. Nu var jag inte ensam på vagnen. Långtifrån. Jag anklagar ingen för passivitet eller dåligt civilkurage. Allt gick otroligt fort. Trots detta frågar jag mig: Varför reagerade ingen? Kanske hade någon kunnat komma fram efteråt och frågat hur det var.

Kan det vara som så att kamerorna omedvetet fråntar oss egenansvaret att ingripa när vi ser medmänniskor fara illa. I människans natur finns en inbyggd reflex där vi tar hand om varandra, så även de som vi inte har några relationer till. Denna reflex kanske försvinner med kamerorna. För med kamerorna uppsatta blir ju detta någons annans ansvar.

Jag befinner mig hellre bland medmänniskor med civilkurage än såväl reellt som upplevt ensam, med kameror som enda sällskap. Kameror - oavsett antal och senaste teknik – har inte förmåga att kunna ingripa när ondskan uppenbarar sig.

Sedan har vi ju detta med den personliga intigriteten, men det tar jag upp vid ett annat tillfälle.